Jordbegravning

Jordbegravning är ett begrepp man använder när den avlidnes kropp läggs i en kista för att sedan sänkas ner i graven, varpå man täcker igen graven med jord. Nedsänkningen i jord kan ske som en del av begravningsceremonin, eller utföras utan begravningsgästernas närvaro. Från ungefär år 1000 fram till slutet av 1800-talet var jordbegravning den enda formen av gravsättning i Sverige.

Dock har svenskar och Nordens befolkning bränt sina döda under lång tid, det var bland annat mycket vanligt under vikingatiden. Men i takt med att kristendomen tog över i Sverige började man med jordbegravning istället. Dock är inte jordbegravning längre den vanligaste begravningsformen idag i Sverige, även om det traditionellt sett har varit den vanligaste gravsättningsformen under en lång tid. 

Olika alternativ för gravsättning i kista

Av alla som begravs i Sverige är det ca 2 av 10 som väljer en jordbegravning i kista. Gravrättstiden för en kistgravplats är 25 år i Sverige, och kan förlängas i ytterligare 25 år. Om gravplatsen är avsedd för flera kistor förlängs gravrättstiden automatiskt om någon annan gravsätts i samma grav, då gäller gravrätten i 25 år från den senaste gravsättningen.

Kistgravplats: En Kistgravplats är det mest traditionella sättet i Sverige och har tillämpats i århundraden. Vanligtvis är gravplatsen avsedd för flera kistor och de placeras oftast på olika djup för att man ska få plats med flera kistor. 

Kistgravlund: En kistgravlund är precis som en askgravlund, det vill säga att man gravsätter kistan på samma sätt som en urna. Anhöriga kan vara med vid gravsättningen men får inte utsmycka graven enskilt, utan utsmyckningen ska ske på gemensam plats med blommor och ljus. Gravrätt ges inte vid gravsättning i kistgravlund.  

Gravkammare: Att begravas i gravkammare är en vanlig tradition inom de ortodoxa kyrkorna. I regel är det ett underjordiskt rum, till exempel under en kyrka.